Kan med handen på hjärtat säga det har varit den bästa tiden, inte ens de värsta dagarna har varit så dåliga som innan mitt hjärtegryn kom till världen.
Just nu kämpar jag med känslan om att vara ensam. Jag känner att jag förlorat gamla vänner sen bebis kom in i livet. Vår syn på barnuppfostran är mil ifrån varandra.
Jag är fortfarande osäker på vad jag vill göra när mammaledigheten är över, ett år tills dess men endå tiden går fort.
Vill verkligen hitta något jag vill och något jag kan göra.
Har verkligen stängt ute folk jag inte orkar med. Blir så trött och arg i onödan.
Vakna - äta -sova-busa- äta- sova om om om om igen.. Det är underbart att vara bebis.
Hade velat skjuta av mig skallen och låta någon annan sköta det. En person hade saknat mig och det är min bebis. Hon är så liten nu att hon hade glömt mig endå. Den korta stunden hon hade varit helt otröstlig är det enda som håller mig vid liv. Jag skulle inte klara av att göra henne så ledsen. Jag vet att det är fel att tänka så här men det är sanningen. Det enda jag är viktig och användbar till är att finnas för henne. Men det kommer ju komma en tid då jag inte är det längre. Ingen kommer komma ihåg mig. Där är inget speciellt med mig som får folk att säga : åh hon som är så_______(insert random word) Men det gör väl inget.
Jag är faktiskt en så oviktig person att jag inte ens får ha egna åsikter. Jag blir bara nertystad. Antar att det är så det ska vara.
Har nått normalt bmi igen. Har 6%förmycket fettmassa så är tecknisksett smalfet. Vet inte om det har att göra med att jag ammar eller vad. Funderar faktiskt på att anstränga mig för min dotters skull så vi kan ha kul ihop.
Oroar mig över saker jag inte kan kontrollera. Äter bebis så mycket som hon ska, går hon upp i vikt, växer hon, gör jag rätt eller bör jag göra på något annat sätt? Vi har ensålänge gjort det som funkar för oss och det funkar för bebis och gubbe.
